Självbalans
Jag räknar dagarna, vrider och vänder på dygnet, vet varken in eller ut. De är för mörkt samtidigt som det är så ljus att det gör ont. Vill bli hållen i handen, samtidigt som jag vill stå på tå själv, hålla balansen helt själv.
Jag lyssnar utan att prata, pratar utan att höra, förstår inte vad som låter, bara siffrorna i huvudet tickar, minns inte om jag räknar uppåt eller neråt, nu kom jag av mig igen. Sträcker på mig lite till så jag ser över muren, sipprar efter luft men vägrar att sluta hålla andan. Luften vill expandera, krossa mig och komma ut, släpper jag ut den faller jag, då tappar jag balansen.
